Månadsarkiv: januari 2012
Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap
….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.
Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.
Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.
Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”
Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.
För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.
Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.
En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.
Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”
Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.
Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.
När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.
Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.
Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.
Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).
Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.
Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.
År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.
Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.
Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.
I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.
Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.
Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.
Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.
De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.
De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.
Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.
Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.
Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?
Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.
Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.
Svensk Myndighetskontroll: FRA levererar, via Siun, bevis för att våra rättigheter kränks!
Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun, slår fast att Försvarets radioanstalts signalspaning vid flera tillfällen förra året, bröt mot de regler som ska skydda privatpersoners integritet. Det handlar främst om fyra olika områden. Ogallrade databaser, integritetskänslig information som sprids utan motivering och lagrade personuppgifter med oklar koppling till signalspaningen. Siun hade även synpunkter på att FRA gör en egen tolkning av vad det innebär att förstöra uppgifter. När uppgifter förstörs enligt förstöringsskyldigheten, till exempel samtal mellan en misstänkt och en försvarare eller samtal som skyddas av meddelarskyddet, ska det vara omöjligt att senare återskapa uppgifterna.
Enligt FRAs interna regler innebar i stället att förstöra uppgifter att dessa med hjälp av exceptionella åtgärder ska gå att återskapa, vilket inte överensstämmer med vad lagen säger eller annorlunda uttryckt; ”Vi har förstört de uppgifter vi inte får ha tillgång till. I alla fall nästan…..”
Tystnadsplikten är urholkad, bikthemligheten likaså och något meddelarskydd/källskydd för den som kontaktar en journalist via mail eller telefon, existerar inte längre.
För min stämningsansökan utgör dessa uppgifter tung och ostridig bevisning för att våra medborgerliga rättigheter kränks på det sätt jag påstår i ansökan! Tack Siun!
Svensk Myndighetskontroll: Hotet mot demokratin
Det hävdas ofta i debatten att terrorister, terrorism och grov organiserad brottslighet utgör hot mot demokratin och att staten för att skydda sig och demokratin därför måste införa en mängd olika lagar till skydd mot detta hot.
Jag har aldrig förstått argumentet som sådant.
Låt oss anta att en terrorgrupp slår till mot t.ex SJ och spränger ett tåg i luften. Många människor dör och ännu fler skadas. Detta är naturligtvis ett fruktansvärt brott men på vilket sätt skulle detta i sig utgöra ett hot mot demokratin?
Demokrati är i grunden en idé om människors lika värde och om principen en väljare – en röst. Demokrati är din och min rätt att fritt yttra oss, att mötas och utbyta tankar, att få tro på vad vi väljer att tro på eller att inte tro alls. Det är rätten att protestera och rätten att verka politiskt för sådant vi tror på och vill förändra.
Winston Churchill uttryckte det så här: ”Under alla de lovord som ges demokratin finns den lilla människan, som går in i det lilla valbåset med sin lilla blyertspenna och sätter ett litet kryss på ett litet papper. Inga tal och inga omfattande diskussioner kan på något sätt minska kryssets överväldigande betydelse.”
Faktum är att terrorister aldrig någonsin kan ta vår demokrati ifrån oss, det är något vi bara kan göra själva. Alla demokratins sjukdomar kan botas med mer demokrati. När en demokrati dör, dör den inte av brist på lagar utan av brist på demokrater.
Vilka är då dessa ickedemokrater som kan sägas utgöra ett reellt hot mot demokratin?
Mitt svar är att det är de politiker och grupperingar som gör karriär genom att slå mynt av rädsla och okunnighet. De gör det genom att förespegla oss enkla lösningar på svåra problem. De gör det genom att påstå att om vi bara inför lagar som ger dem större kontroll över oss så lovar de att de och detta ska skydda oss mot allt ont. Ger vi dem bara rätten att övervaka oss alla så ska den övervakningen ge oss fred och trygghet.
Att denna lagstiftning i sig inskränker vår frihet, kränker våra rättigheter och urholkar demokratin är den uppoffring vi tvingas till för att få den trygghet de lovar oss. Grundtanken tycks vara att genom att urholka demokratin så ska denna skyddas. Den logiskt begivne inser att med det resonemanget så borde det absolut bästa skyddet för demokratin vara dess avskaffande.
I tio års tid, alltsedan den 11/9 2001, har detta successiva urholkande av demokratin pågått. Lag har lagts till lag och för varje ny integritetskränkande lag så har vår frihet minskats, övervakningen och kontrollen ökat och demokratin har på så sätt urholkats på samma sätt som droppen urholkar stenen.
Lag (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott
Lag (2010:301) om ändring i lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott
Lagen som bloggarna glömde har den kallats, lagen som står högst upp. Det är en lag som tidsbegränsats till utgången av 2012. Det kanske inte är så underligt eftersom den i grunden är en undantagslag från 1952 som, måste jag säga, sprider en lätt unken doft omkring sig från den tid då den ursprungligen skapades.
Att den dessutom, tillsammans med alla de andra lagar som är skapade för att hålla rätt på dig o mig o våra gamla föräldrar, är en knepigt utformad lag framgår med all önskvärd tydlighet när vi läser vad lagrådet skrev om den då den var en lagrådsremiss för ett par år sedan.
”Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”
Det absolut enda som är bra i det uttalandet är att jag inte behöver skämmas när jag tycker att det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området. Uppenbarligen så är jag i gott sällskap. Skillnaden mellan mig och lagrådet blir helt enkelt den att jag hade använt mig av just detta faktum för att stoppa lagen.
Praxis i Europadomstolen visar nämligen entydigt att lag måste vara bl.a förutsebar och tydligt avgränsad och lagrådet säger ju att man inte har en susning om vad den enskilde kan drabbas av då denna lag tillämpas. Jag kan berätta lite om det i alla fall.
Den här lagen ger Säpo rätt att avlyssna och det borde väl inte vara nåt märkligt med det, eller hur? Landets säkerhetspolis måste väl ha den rätten/möjligheten? På det svarar jag kort och gott, självklart! Det har man också genom andra lagar som reglerar den verksamheten och jag tror bestämt att jag alldeles nyss skrev det som är nyckelordet i sammanhanget, ”reglerar”.
Man kan nog tryggt utgå från att ordet har med regler att göra och man kan säga mycket om olika länders säkerhetstjänster men en sak har dom gemensamt och det är en alldeles tydlig skepticism mot regler. Sådana har benägenhet att liksom komma i vägen för lite ”riktigt gammalt hederligt polisarbete.”
Formellt gäller lagen Säpos rätt att avlyssna bl.a ”olovlig kårverksamhet”, en term från 1930- och 40-talen som handlar om beväpnade nazistiska milisstyrkor. När såg du en sådan sist? Jag har varit med under större delen av den tid som den här lagen existerat och jag har aldrig ens hört talas om nazistiska milisstyrkor. Dessutom beväpnade.
Jag är faktiskt rätt säker på att det förhåller sig så med sådana små legioner att de, liksom för övrigt jultomten och påskharen, inte existerar och heller inte har existerat här i Sverige under alla dessa år. Varför envisas då regeringen med att förnya lagen och låta den löpa fram till 2012 i första hand?
Kreativa polishjärnor på Säpo har genom årtiondena på ett fantasifullt sätt skapat fantastiska tolkningar av begreppet och låtit det omfatta t.ex FNL-aktivister, extrema djurvänner och t.o.m vid några tillfällen journalister.
När Aftonbladets Björn Kumm avlyssnades på 60-talet så var det för att han avslöjat Säpos olagliga åsiktsregistrering och Säpo var på jakt efter hans källor.
Tomas Bodström, den inte helt okände gärning……förlåt, f.d S-märkte justitieministern var den som tog initiativet till den modernisering och utvidgning som föregick regeringen Reinfeldts övertagande av lagen. För säkerhets skull så passade de också på att utnyttja tillfället och utvidgade lagen ytterligare.
De egna förslagen och de nya brott de nu hittat på skall berättiga till förenklad avlyssning (utan domstolsbeslut). Till de nya brotten hör brott mot medborgerlig frihet, exempelvis AFA-aktivisters vilja att sabotera nazistmöten och ”finansiering av terrorism”.
Lägger vi en amerikansk definition på det sistnämnda så innebar en sådan definition i slutet av 80-talet att pengar till Nelson Mandela hade inneburit terroriststöd.
Avlyssningsreglerna omfattar även journalister som kan tänkas begå ”obehörig befattning med hemlig uppgift”. Det var det som Björn Kumm gjorde sig skyldig till när han gjorde sitt avslöjande.
Lagen gör inga inskränkningar alls när det gäller att lyssna på journalister. Obehörig befattning med hemlig uppgift är dessutom ett mycket diffust brott. Journalisten som begår det behöver inte ens känna till det själv, brottet kan begås utan uppsåt. Då blir det Säpo som tolkar vilka journalister som ägnar sig åt olämplig kritik mot staten och därför bör få sina källor avslöjade.
Eftersom dessutom ”olovlig kårverksamhet” genom decennierna har kunnat betyda vad som helst kan Säpo efter behag avlyssna alla som vänder sig till tidningar med olika uppgifter i tron att de har det källskydd som grundlagen ska ge.
Det räcker f.ö med att Säpo misstänker att de skulle tycka illa om dessa uppfattningar, om de kände till dem, så utgör det ännu ett skäl till avlyssning. Nämligen att skaffa sig bättre kunskaper om dessa kanske olämpliga uppfattningar.
Det mest obegripliga för mig är att detta införs av en regering i vilken det sitter partier som kallar sig liberaler. Det är inget annat än ett missbruk av och ett hån mot allt vad det ordet står för.
Det blir allt mer uppenbart att förvirrade terrorister knappast utgör något hot mot demokratin. Lika uppenbart framstår istället det skrämmande faktum att de som tycks utgöra det största hotet mot vår demokrati finns i Sveriges riksdag och i regeringen. Därför läser vi debattartiklar som innehåller meningar av den här typen:
”Svensk polis behöver tillgång till signalspaning för att bättra kunna skydda oss från de hot som finns mot vår demokrati. Därför är paradoxalt nog dessa förändringar nödvändiga för att öka tryggheten och öka skyddet för vårt öppna samhälle.” Johan Pehrson (Fp) i Sundsvalls tidning den 3/1-12. Lustigt nog samma dag som jag lämnade in stämningen mot staten i just FRA-frågan.
Anne Ramberg har skrivit följande:
”Balansen mellan säkerhet och rättssäkerhet, mellan rättstrygghet och integritet är mycket komplicerad. Man måste förhålla sig principiell till dessa frågor.
Det är lätt att fångas av de hotbilder som målas upp. Man kan då kasta sidoblickar på the ”Patriot Act” som fyllde 10 år den 10 oktober. Den introducerade något som benämns ”National Security Letter”, NSL. Ett NSL innebär att FBI bl.a. kan begära ut uppgifter om konsumenter från internetleverantörer, finansiella institutioner och kreditinstitutioner utan föregående domstolsbeslut.
Det kan handla om allt från vilka webbsidor någon besökt till med vilka en viss person kommunicerat. Därtill kan FBI utfärda en s.k. ”gagorder”, d.v.s. en typ av yppandeförbud om att FBI begärt information. Mellan 2003–2005 utfärdades 143 021 NSLs.
Inte ett av dessa resulterade i något terroriståtal. Det föranledde emellertid enligt uppgift 17 penningtvättsmål, 17 migrationsrelaterade mål och 19 bedrägerimål. The Patriot Act är förlängd till 2015. Den tillkom i likhet med 1952 års tvångsmedelslag, som förlängdes ett oräkneligt antal gånger innan den 2008 slutligen blev permanent. Även buggningslagstiftningen liksom lagen om preventiv avlyssning introducerades som tillfällig lag.”
Det känns idag lika angeläget att stoppa våra politiker som att stoppa terrorister. Vilka som utgör det största demokratihotet råder det enligt min uppfattning ingen som helst tvekan om.
Svensk Myndighetskontroll: Lite av varje
Stämningsansökan mot staten har nu åsatts ett målnummer i Stockholms tingsrätt, T 119-12. Nästa steg, om inga kompletteringar begärs av undertecknad, blir att staten skall yttra sig över ansökan genom att tala om sin inställning, d.v.s om man medger eller bestrider yrkandet i ansökan. Ett grundtips är väl att staten kommer att bestrida…….
Normaltiden för ett sådant svaromål är 14 dagar från det att man tar del av de handlingar som tingsrätten skickar ut. Av svaromålet ska framgå varför man bestrider ansökan och vilka vittnen och/eller bevis man anför som grund för bestridandet. Om staten inte svarar inom angiven tid kan tredskodom komma att meddelas men det är nog att hoppas på för mycket…! 
Har idag f.ö noterat att polisen inte löser fler brott utan färre, efter det att 5,1 miljarder extra skjutits till sedan år 2005. Antalet poliser har ökat med ett par tusen sedan alliansen tillträdde men de idag drygt 20000 poliserna lyckas alltså lösa färre brott än de dryga 16000 som fanns tidigare. Uppklarningsprocenten har idag sjunkit till 16 från förra årets 17.
Lägger man sedan till att metoderna för hur uppklarade brott redovisas är synnerligen tvivelaktiga så blir bilden ännu dystrare.
Dessutom så tycks varenda tidning som kommenterar detta glömma att polisen under hela 2000-talet fått stöd av ett otal antal nya lagar och ändringar av andra som gett dem oerhört mycket större befogenheter. Bland annat så har man fått möjlighet att tillgripa olika s.k tvångsmedel som buggning, teleavlyssning, hemlig kameraövervakning etc. i betydligt större omfattning än tidigare. Antalet teleavlyssningar har också under de senaste åren ökat dramatiskt men antalet lagförda sjunker alltså trots detta. Inte heller tycks ett kraftigt ökat antal övervakningskameror ha hjälpt.
Ni som följer den här bloggen vet att jag tidigare har hävdat att vi behöver inte fler poliser, vi behöver bättrepoliser.
Hur svårt kan det vara?
För att fortsätta lite kring samma tema så noteras att Thomas Quick/Sture Bergwall nu beviljats resning i ytterligare ett mål. Det är det kanske mest omskrivna av de mord han dömts för, fallet med den mördade pojken Johan Asplund i Sundsvall, som nu är aktuellt. Rättsrötan är monumental i detta fall och det finns ingen som kan inbilla mig att detta är någon sorts isolerad företeelse även om jag kan tillstå att Quicks ärende är extremt. HAX kommenterar också.
Jag och Liberaldemokraterna kommer därför att fortsätta kräva ett särskilt resningsinstitut av den typ som finns i bl.a Norge och Storbritannien. I Norge har man under den tid som resningsinstitutet funnits, vilket nu är åtta år, beviljat i runda tal 100 resningar. Det är alltså 100 oskyldiga människor som till slut fått rätt. Ge mig ett enda skäl till varför det skulle se annorlunda ut eller på något sätt vara bättre i Sverige!?
På tal om HAX så kommenterade han den 10/1 stämningsansökan mot staten på ett positivt sätt. Hans inlägg fick 41 kommentarer och då jag granskat dessa så slogs jag plötsligt av vad jag tror är något av Piratpartiets största problem. De påminner i det avseendet om Sverigedemokraterna och det jag tänker på är att alldeles oavsett ämnesval så brukar en diskussion i någon fråga hos PP ofta sluta med att man lämnat det ursprungliga ämnet för att istället diskutera fildelning på motsvarande sätt som SD alltid glider över till frågan om invandring. Läs kommentarerna hos HAX så förstår ni snabbt vad jag menar.
För övrigt kan jag rekommendera Dufvenkrooks Original starkvinsglögg som med stor sannolikhet även är bra för blodvärdet!! 
Svensk Myndighetskontroll: På förekommen anledning.
Detta blir ett väldigt annorlunda blogginlägg!
Skriver det här inlägget, som det heter, på förekommen anledning och för att på det här sättet via bloggen och sedan även via facebook och andra medier, nå ut till så många som möjligt samtidigt med nedanstående lilla berättelse och förklaring.
Jag vet att jag under de senaste veckorna varit i stort sett omöjlig att få tag på. Jag har dåligt samvete för alla de samtal och kontaktförsök som gjorts och som jag helt enkelt inte orkat besvara. Själv har jag under samma tid funderat på vad i hela h-e det varit för fel på mig eftersom jag bara inte haft ork att göra mer än nån bråkdel av det som brukar vara normalt för min del. I förra veckan så nåddes någon sorts kulmen då jag gick till min vanliga ICA-affär för att handla. Det blev en kasse av normalstorlek som skulle bäras de cirka 300 meter jag har från affären till hemmet, något som normalt inte är någon större ansträngning.
När jag väl kom hem med kassen så var jag så totalt utpumpad att jag gick direkt ut på muggen och spydde av ren utmattning. Det var kanske lika bra det då det innebar att jag dagen efter tog kontakt med en läkare. Det togs några prover och hastigt och mindre lustigt så fann jag mig själv förflyttad till akuten i Västerås med en preliminär diagnos som sa att jag var ”gravt anemisk”. Grunden för den diagnosen var ett blodvärde på 53 vilket tydligen är närmast extremt lågt då en vuxen man ska ha minst 130.
För en gångs skull så slapp jag iaf vänta på akuten och istället så bar det av till MAVA, medicinsk akutvårdsavdelning, där dom under några dygn petade i mig fem påsar blod plus två påsar blodplasma. Är nu åter hemma med order om att ta det lugnt till dess att man ser att blodvärdet, som med transfusionernas hjälp gått upp till 102, stabiliserats och börjar gå uppåt igen av egen kraft. Imorgon ska det första provet tas och ser det ok ut så räknar jag med att vara igång som vanligt igen bortåt slutet av nästa vecka.
Mot ovanstående bakgrund så hoppas jag på förståelse för min frånvaro och min oförmåga att besvara samtal och mail- och messförfrågningar den senaste tiden. Alla samtal, mail och mess finns sparade och jag kommer att beta av dem successivt och i turordning så snart som möjligt. Ska även undvika framtida kontakt med vampyrer och andra blodsugare!
Tack för ert tålamod och vänliga hälsningar till alla er som hört av er!!
Svensk Myndighetskontroll: Här står Tolgfors o pratar skit……
Hans löften visade sig vara värda noll.
Svensk Myndighetskontroll: Därför stämmer jag staten
Har idag skickat nedanstående debattartikel till ett antal olika mottagare.
”Enligt min uppfattning råder det ingen som helst tvekan om att FRA-lagen utgör en kränkning av mina medborgerliga rättigheter så som de garanterats mig i såväl Europakonventionen som i EU:s rättighetsstadga.
Som så många andra har jag dock levt i en vanmakt över detta faktum och inte vetat riktigt vad jag kan göra åt det. När man under hösten 2011 från regeringens sida visade att den överenskommelse som gjordes kring lagen i september 2008 och som sedan låg till grund för de, som man då trodde slutliga förändringarna av lagen som antogs 2009, inte kommer att följas så kände jag att måttet definitivt var rågat.
Ändamålsglidningen blev uppenbar och FRA-shopen öppnas på nytt i och med att både Säpo och Rikskriminalen nu skall få möjlighet att inrikta FRA:s spaningar. Att regeringen och även andra politiker inte är att lita på i den här frågan blev åter uppenbart och den fråga man måste ställa sig är, vad blir nästa steg?
Europakonventionen gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Härtill kommer att konventionen utgör en
integrerad del av EG-rätten.
Högsta domstolen har också i ett antal rättsfall slagit fast att skadeståndskrav i svensk domstol kan grundas direkt på Europakonventionen. Som stöd för detta åberopas Grand Chamber-avgörandet i T.P. och K.M. mot Storbritannien (Europadomstolens dom 10.5.2001). Avsnitt 107 i nämnda dom utvisar att medlemsstaterna har utrymme för att meddela domar där en skadeståndstalan är grundad direkt på konventionen.
I den stämningsansökan som i tisdags lämnades in till Stockholms tingsrätt yrkas skadestånd med stöd såväl av skadeståndslagen och Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga avseende den kränkning av kärandens medborgerliga rättigheter som FRA-lagen påstås utgöra.
I stämningsansökan, som med bilagor omfattar närmare 750 sidor, ges en utförlig beskrivning av på vilka olika sätt som käranden menar att FRA-lagen står i strid med EU:s rättighetsstadga och Europakonventionen.
I korthet kan här nämnas att lagen i sin nuvarande utformning, enligt min uppfattning, t.ex inte uppfyller konventionens krav då det handlar om
- spaningens omfattning där det måste finnas proportioner mellan mål och medel
- det står inte klart hur inhämtad information skall kommuniceras mellan olika
myndigheter och andra utomstående mottagare
- det framgår inte när och hur inhämtad information får eller måste förstöras
- enskildas rätt till att få sin sak prövad och rätt till ersättning vid övertramp från statens
sida regleras ej
- slumpen får inte vara en avgörande faktor för om en medborgare övervakas
- FRA-lagen bryter mot den grundlagsskyddade rätten till meddelarfrihet
Lägger man sedan till detta den utökning av omfattningen som det kommer att innebära att fler myndigheter tillåts styra inriktningen av FRA:s spaningar så fördjupas kränkningen av den enskilde medborgarens rättigheter ytterligare.
Den nu inlämnade stämningen av staten är ett försök att förhindra att så sker.”
Nunc aut nuncuam
Svensk Myndighetskontroll: Fantastisk respons på stämningsansökan!
Jag kan med glädje konstatera att den respons jag fått på den inlämnade stämningsansökan mot staten avseende FRA-lagen har varit både enorm och positiv. Bloggen har haft nästan 21000 sidvisningar det senaste dygnet och det surras en hel del på nätet. Gammelmedia uppvisar sedvanlig tröghet men i deras värld så är det måhända normalt att staten kränker medborgarna och stäms vid domstol……? Alternativt, vilket får sägas vara en from förhoppning, så ägnar man tid åt att låta s.k ”experter” bedöma ansökans tyngd och möjligheter innan man skriver något. Vi får väl se vad som händer.
I vart fall så har den respons som givits varit av den arten att den inspirerar till en fortsättning. Jag har en motsvarande ansökan klar till ca. 60% men då avseende IPRED-lagen som även den är synnerligen tveksam ur ett konventionsrättsligt perspektiv. genomför man sedan Datalagringsdirektivet så väntar ytterligare en motsvarighet.
En fråga som tydligen många ställer sig är om det verkligen är möjligt att få ett mål av den här typen prövat i svensk domstol och om skadestånd överhuvudtaget kan vara aktuellt. Jag vill därför göra ett förtydligande just på den punkten.
Detta har HD också bekräftat genom domar i NJA 2005 sid. 462, NJA 2007 sid. 295 och NJA 2007 sid. 584.
Glöm heller inte att konventionen alltsedan 950101 utgör svensk lag.
