Dagsarkiv: 30 september, 2010

Brott & Straff

Nionde delen, fortsättning

De tas på morgonen ut för att lämna urinprov men drabbas båda av ett fullt naturligt problem, de kan inte kissa utan att samtidigt få möjlighet att tömma tarmen. Glöm inte bort i sammanhanget att kissandet ska ske inför andra som stirrar på dig, vilket kan göra det hela till en från början extremt stressad och spänningsfylld situation.

De begär därför att få gå på en toalett och då samtidigt lämna sitt urinprov naturligtvis fortfarande under uppsikt. Av oklara skäl så förvägras de att få göra detta och den ene får i sitt fall en plastpapperskorg framställd i det rum där han befinner sig omgiven av två eller tre vårdare och får besked om att han kan tömma tarmen i denna.

Då ett kommande besök var av sådan vikt för honom att få genomföra så upplever han att han, för att inte riskera något avseende besöket, måste gå med på att inför dessa vårdare sätta sig på huk helt naken och lätta sig i papperskorgen.

Samma sak för den andre intagne bortsett från att han istället fick tömma tarmen på en på golvet utlagd tidning.

Till detta ska också tilläggas att båda urinproverna som lämnades var negativa.

Detta är en del av dagens Kriminalvård som det inte talas om. Alla de tillfällen då intagna förnedras och på olika sätt behandlas i strid med lagstiftningen på området. Jag vet att det nu finns och alltid har funnits människor som inte tror att en sådan här berättelse är sann och det baseras i allmänhet på det tunga argumentet ”ja men så kan det väl inte vara”.

Läs då JO:s beslut i ärendet från 2005 där JO är ovanligt tydlig och delar ut som det heter, ”synnerligen skarp kritik”. JO skriver vidare att man övervägt att gå vidare i ärendet, vilket skulle ha inneburit åtal, men att man till slut stannar vid den kritik som uttalas. Jag ska inte gå ed på det men jag har för mig att ärendenumren är 3507-2005 och 3557-2005.

Tråkigt nog så är den här typen av övergrepp inte särskilt intressanta för myndigheten vilket kan avläsas hos JO som årligen har ett antal ärenden som återkommer från år till år och där JO uttalar kritik men inget händer.

Kriminalvården är nämligen upptagen med att genomföra säkerhetsåtgärder, kontrollera säkerhetsåtgärder och planera säkerhetsåtgärder. Detta gör man under all den tid som man inte ägnar åt att diskutera säkerhetsåtgärder. Jag skulle utan vidare kunna fortsätta att redovisa olika brister men jag tror att ni nu har bilden rätt klar för er.

Kan någon längre vara förvånad över att intagna som utsätts för en lagstridig behandling av en rättsvårdande myndighet fullständigt tappar allt förtroende för rättsstaten och samhället och därför söker sig vägar som gör att han håller sig utanför?

JO nämndes tidigare i inlägget och idag så är närmare 20% av de anmälningar som JO handlägger olika anmälningar mot Kriminalvården vilket innebär ett fysiskt antal som i år förmodligen kommer att landa på över 1600 st.

Justitieombudsmannen ska i sin verksamhet även utföra inspektioner på de platser där verksamhet bedrivs som faller under JO:s ansvarsområde. Den stora arbetsbelastning som antalet anmälningar utgör har fått som konsekvens att JO inte hinner genomföra dessa inspektioner i den utsträckning som föreskrivs.

Det har gått så långt att FN uppmanat Sverige att se över hur tillsynen fungerar och sköts. För några år gjordes ett tillägg till FN:s konvention mot tortyr med krav på att alla anslutna länder måste se till att häkten och fängelser inspekteras regelbundet av en oberoende myndighet.

Min bedömning är att vi inte lever upp till FN:s antitortyrkonvention, säger chefs-JO Mats Melin.” (SvT Text 081116) Detta är naturligtvis generande för en nation som gärna utmålar sig som ett föredöme i dessa frågor. Som ni ser så yttrade sig chefs JO i november 2008 om detta men fortfarande, nästan två år senare, så har regeringen inte vidtagit några åtgärder alls för att komma tillrätta med situationen.

Med nu vidtagna förändringar i lagstiftningen och med den prognos för lokalförsörjning som Kriminalvården tagit fram så inser var och en att denna inspektionsverksamhet kommer att bli än viktigare de kommande åren. Vi är på väg tillbaka till en situation med överfyllda fängelser vilket får som konsekvens att spänningarna ökar, våldet eskalerar och personalens arbetssituation försämras dramatiskt.

Vid sådan kraftig överbeläggning så kan heller inte differentieringen av intagna bli den man eftersträvar utan var och en kommer att skickas dit det för tillfället råkar finnas en plats vilket t.ex kan innebära att en nittonåring som avtjänar sitt första straff kan komma att placeras på en anstalt med för honom alldeles för hög säkerhetsgrad vilket i sin tur innebär att han placeras med grova vaneförbrytare vilket självklart ökar risken för att han i framtiden kommer att fortsätta på en kriminell bana.

Lägg sedan till att Beatrice Ask (m) har presenterat en juridisk innovation under förra mandatperioden som innebär att i fortsättningen ska inte bara de personer som bedöms som ansvariga för sina handlingar dömas utan också psykiskt sjuka, som begått en lagvidrig handling, ska dömas till fängelse, i alla fall om det potentiella brottet har ett högt straffvärde.

Med denna lag bryter Ask och regeringen med en av västerlandets mest grundläggande rättsfilosofiska principer.

Nämligen den att endast den som är ansvarig för sina handlingar kan dömas för ett brott.

Det är just av det skälet vi också valt att inte straffa och kriminalisera barn under 15 år. Inte heller har vi hittills straffat personer med så stora begåvningshandikapp att personen i fråga inte kunnat inse konsekvenserna av sitt handlande.

Fram till nu har samma bedömning gällt för psykiskt sjuka, som inte har straffats utan vid allvarlig psykisk störning dömts till vård, eftersom det är sjukdomen och inte personens kalkylerade handlande, som lett till den annars straffbara handlingen.

Det talas nu även om att den som är sjuk först skall få vård, för att, då han ”tillfrisknat”, föras över till fängelse där straffet skall avtjänas.

Så först kostar vi alltså på en mycket dyr vård för att sedan föra över personen till en miljö där det är vanligt att psykiska skador uppstår!

Det är lite som att först behandla en cancer framgångsrikt så att patienten är medicinskt frisk då behandlingen avslutas, för att som sista åtgärd skicka med den färdigbehandlade en limpa Prince och så uppmana patienten att försöka komma upp i minst ett paket om dagen i fortsättningen. Ingen skulle väl tycka att det heller vore vettigt.

Beatrice Ask motiverar sitt förslag med att det allmänna rättsmedvetandet kräver att allvarliga brott leder till straff, oavsett om gärningsmannen var sjuk eller frisk när handlingen begicks.

En klassiskt repressiv inställning med andra ord och samma inställning som i förlängningen lett USA till att avrätta begåvningshandikappade personer och personer som begick det aktuella brottet när de var under 18 år.

Själv menar jag att det exemplet är mer avskräckande än efterföljansvärt!

Frågan om straff för psykiskt sjuka handlar till sist om människosyn. Ytterst gäller den om det är gärningsmannens ansvar som ska betonas eller är det istället samhällets behov av att straffa/hämnas?

Utgår vi från en människosyn som i normalfallet betonar människans eget ansvar för sitt handlande blir tanken på att straffa de få människor som inte är ansvariga för sitt handlande närmast bisarr!

Dessa s.k ”reformer” innebär även att betydligt större krav kommer att ställas på den ansvarige för dessa personer under den tid de ska sitta i fängelse och det kan konstateras att Kriminalvården idag absolut inte har den kompetens, kunnande, typ av platser etc. som det här kan och måste bli frågan om.

Dessa intagna kommer att tillhöra de svagaste och det är dessa de svagaste som myndigheten har allra lättast att felbehandla på olika sätt då de ofta helt saknar förmåga att ta vara på sin rätt av egen kraft.

Bland annat därför så ökar också behovet av t.ex en fångombudsman som kan överta JO:s inspektionsuppdrag och övervaka att behandlingen minst når upp till de grundläggande krav som ställs i FN:s antitortyrkonvention.

Når vi inte ens upp till den minimistandard som detta innebär så har vi förverkat rätten att kalla oss ett rättssamhälle!

Brott & Straff

 En ständigt pågående diskussion

Nionde delen

Kriminalvården

4 § Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning skall förberedas i god tid. Lag (1981:213).

Ovanstående är den portalparagraf på vilken hela kriminalvården bygger och därav följer, eller borde följa, ett genuint intresse hos alla involverade parter att se till att vad som står här också uppfylls.

Så är det tyvärr inte.

Paragrafen stammar från en tid (1974) då synen på kriminalvård var helt annorlunda jämfört med idag och präglades då snarare av humaninsm till skillnad mot dagens betydligt mycket mer repressiva och strafforienterade kriminalvård. En humanist kan utan vidare påstå att allt har försämrats sett ur hans perspektiv och i ett sådant uttalande måste jag ge honom rätt.

Vi låser idag in folk betydligt längre tider än vad vi gjorde på sjuttiotalet till en kostnad som är långt mycket högre än då. De intagna har färre permissioner, färre och mer kontrollerade besök, mindre kontakt med vårdare och annan personal och på det stora hela en betydligt torftigare tillvaro nu jämfört med tidigare.

En av kriminalvårdens huvuduppgifter är att arbeta på ett sådant sätt att den intagne efter frigivningen inte återfaller i brott. Resultatet man uppvisar är att efter tre år så har mer än 40% begått nya brott vilket är något sämre än vad man hade under 70-80 talen. Någon märkbar slutsats av detta har man ännu inte dragit.

Det finns tveklöst effektivare metoder att tillgå om man vill. 2008 skrev jag om ett försök som gjorts med frigivna fångar som efter frigivningen erbjöds att delta i kognitiv terapi. En forskningsrapport kring detta visade att staten tjänade bra på detta och så här sa t.ex Kriminalvårdens utvecklingschef om projektet:

”– Det lönar sig även ekonomiskt med terapi. För varje satsad krona får vi drygt tre tillbaka, säger professor Martin Grann”. Återfallen minskade med 14% i den här gruppen men trots det så har jag inte kunnat finna att någon sådan verksamhet pågår idag.

Jag kommer senare i kommande delar av Brott & Straff att återkomma till just återfallsfrekvensen och efter dessa inledande ord på området Kriminalvård så ska ni få följa med in på Österåker och se hur det kan gå till inne i ett fängelse. Det är inte så länge sedan jag publicerade detta men som inledning på avsnittet kriminalvård passar den här berättelsen så bra att det får bli en repris för en del av er.

”Kom med en sväng till den tidigare mönsteranstalten Österåker norr om Stockholm. Det var på 90-talet den anstalt som hade i särklass störst framgångar med att rehabilitera de intagna och att se till så att de var hyfsat rustade att möta verkligheten utanför den drygt sju meter höga muren den dag de frigavs.

Anstalten hade vid den tiden även den lägsta procenten återfall i brott av anstalterna i Sverige med motsvarande säkerhetsnivå. Österåker tillhör de fem till sju säkraste anstalterna i Sverige och är byggnadsmässigt uppfört som en kopia av Kumla men med någon halvmeter högre mur. Den saknar den ”bunker” som Kumla har men är för övrigt alltså snarlik.

Anstalten Kumla

Det som gjorde Österåker så speciellt var att där fanns en anstaltschef som inte var som andra anstaltschefer. Hon hette Ann-Britt Grunewald och tillämpade en egen filosofi på, som hon sa, ”sina pojkar”. Det var under hennes ledning som mycket nytt i behandlings- och terapiväg prövades. Men mycket viktigare än så var den särskilda anda som hon lyckades förmedla till såväl övriga anställda som till de intagna.

Här avtjänades långa straff i en miljö präglad av positivitet och ömsesidig respekt. De intagna som fått möjlighet att komma dit och då särskilt till behandlingsavdelningarna, var mycket medvetna om att alla ansträngningar skulle göras för att tillgodose önskemål om arbete,studier, sysselsättning som på något sätt kunde föra den intagne framåt och öka hans möjligheter till ett liv utan kriminalitet efter frigivningen. Kort sagt, på Österåker hade man vid den tiden helt enkelt en chans. En chans som inte fanns på andra anstalter.

Nu sitter säkert någon som läser detta och muttrar om att ”det var väl ett jävla daltande med packet” och så kan man naturligtvis se det. Vad som ändå var ett bevisat faktum var att daltandet fungerade vilket naturligtvis också var djupt störande för dom inom kriminalvården som förespråkade hårdare tag och mindre dalt. Här visade man ju konkret att givet rätt betingelser gavs så gick det alldeles utmärkt att ge intagna olika förtroendeuppdrag och att lita på att dessa utfördes.

Hemligheten låg i att ingen ville svika Ann-Britt och det positiva grupptryck som uppstod där alla visste att de skulle få ett helvete med polarna om de gjorde det. Så kom morden i Malexander och batongivrarna fick massor av luft under vingarna. Nu j-ar fick det vara slut på daltet och här skulle det minsann bli ordning.

Det som skedde var att successivt så infördes allt fler regler och förordningar som hade ett enda syfte och ett enda mål och det är det säkerhetsmantra som präglat kriminalvården sedan dess. Grunewald höll ut ett par år och stod emot och argumenterade friskt mot vad hon beskrev som dumheter. Sedan så drog hon konsekvenserna för sin egen del och slutade helt enkelt inom kriminalvården, som hon inte längre stod ut med att jobba åt, i en miljö där säkerhet och kall teknik alltid gick före mänsklighet och värme.

Med henne försvann den siste genuine humanisten från kriminalvården och kvar stod och står teknokrater och byråkrater. Märkligt nog är dessa satta att vårda människor och inte maskiner vilket för många hade varit betydligt lämpligare.

Vad hände då med anstalten Österåker?

Mycket snabbt så förvandlades anstalten till att bli en av Sveriges sämsta. Det blev med tiden så illa att TV4 som 2007 hade ett samhällsprogram som hette Drevet gjorde ett långt inslag om anstalten som de kallade ”Från mönsteranstalt till monsteranstalt”

Man var så koncentrerad på att i varenda situation implementera det nya tänk som Lars Nyhlen, den tidigare polismannen och polischefen som nu hyrts in som torped av Bodström, tog med sig som den värdegrund som skulle komma att bli gällande inom Kriminalvården från 2004 och framåt.

Det är, när jag tänker efter, fel att kalla det Nyhlen tar med sig för nytänkande. Det handlar bara om att man tar fram och dammar av den gamla kära repressiva modellen.

Nytt är bara att denna gång fullföler man det på ett sätt man tidigare inte mäktat med ivrigt påhejade av alla de som anser att tre eller fyra rymningar på 30 år innebär att man har haft ”svängdörrar på Kumla”.

Jo, det kan man kanske hävda men den har då roterat med en takt av låt oss säga ett varv på 7,5 år. Bokstavligen miljarder har lagts på säkerhet och dessa miljarder har inte varit extraanslag i någon större utsträckning, utan har naturligtvis satt djupa spår i innehållet av verkställigheten för de intagna.

Urinprovsvägran

Konkreta exempel på anstalten Österåkers förfall kan vi ta från 2005. Anstalten drog under perioden januari-augusti på sig flest anmälningar till JO i kriminalvårdens historia tror jag och det var särskilt på två avdelningar som problemen var extremt stora så bara anmälningar från dessa trettiotalet intagna resulterade i att anstalten kritiserades av JO vid ett 25-tal tillfällen för anmälningar gjorda under en åttamånadersperiod.

Rekord även det naturligtvis. Det motsvarar alltså att dra på sig 25 domar under åtta månader. För det bestraffas man med kritik och här och nu skulle jag vilja höra de debattörer som alltid talar om daltande och att ”mängdrabatten” ska bort då man döms i domstol uttala sin åsikt på nytt men nu gällande stat och myndigheters övergrepp.

Men, tystnad är vad som hörs. Likhet inför lagen? Knappast.

Utöver detta fick JK vid något eller några tillfällen också betala ut skadestånd till intagna som, i olika av Kriminalvården förda register, hade funnit allvarliga fel i uppgifter som hade registrerats. Där stod bl.a att någon med svenskt medborgarskap skulle utvisas efter verkställighetens slut, någon ickenarkoman var i registret införd som sprutnarkoman etc. etc.

Ingen av de intagna hade heller det för den intagne viktigaste dokumentet, verkställighetsplanen, upprättad och gjord på ett korrekt sätt. Alla fel således.

Det grövsta exemplet på hur människor kränktes och förnedrades drabbade två intagna på ungefär samma sätt vid två olika tillfällen. Inför besök och inför permissioner så kontrolleras den intagnes drogfrihet genom att urinprov tas. Det innebär att den intagne får klä av sig helt för att sedan, inför andra som tittar på, kissa i en plastmugg.

Dokumenterad drogfrihet är avgörande för om besök ska få genomföras och för om permissioner ska beviljas. Vägran att lämna urinprov eller ett positivt sådant medför bestraffning som kan innebära allt från en varning till att den intagne får verkställa ytterligare upp till 15 dagar i anstalt av verkställighetstiden.

Denna bestraffning kan upprepas flera gånger så att en intagen som dömts till låt oss säga två år av vilka normalt 2/3=16 månader ska verkställas i anstalt kan få avtjäna hela tiden två år i anstalt.

En konsekvens av detta är att för en intagen som sköter sig så blir dessa prov extremt viktiga för att han ska kunna få sina permissioner. Vid två tillfällen så inträffar följande för två olika intagna som uppvisat perfekt skötsamhet båda två.”

Fortsättning följer 101001.