Dagsarkiv: 27 augusti, 2010

Invandringspolitiken liksom integrationspoitiken måste diskuteras på precis samma sätt som annat i samhället som rör oss skattebetalare. För att man ska kunna ha en sådan diskussion så krävs det av alla parter att man bestämmer sig för att tona ner retoriken för att istället försöka enas om hur eventuella problem verkligen ser ut men också för att se det som är positivt och vad man kan lära av detta.

Handlar det om integration så handlar det om människor och människor ska, oavsett bakgrund, etnicitet, religion och/eller annat, alltid mötas med respekt. Gör man bara det så finns förutsättningar för en konstruktiv diskussion och en positiv dialog. Människor måste mötas för att se att särdrag finns me att det även finns ännu mer som förenar. Öppenhet, ärlighet och en resultatinriktad vilja är andra goda faktorer som gör att en diskussion kan bli fruktbar och leda till verkliga framsteg och resultat.

BRÅ:s generaldirektör, Jan Andersson, tycker jag har träffat precis rätt ton i det han skrev för ett par dagar sedan om våltäkter och hur den statistik som används kring dessa, ska läsas och tolkas. För att sprida det han skrev ytterligare något så återger jag hans klargörande i denna fråga i sin helhet här nedan.

Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.

För det första har vi i Sverige en påtagligt vid juridisk definition av vad som är våldtäkt. Det gör att fler gärningar i Sverige bedöms och registreras som våldtäkt än i flertalet andra länder. För det andra lägger vi i Sverige på ett mycket tidigt stadium i processen ner ovanligt mycket arbete på att registrera alla fall som kan misstänkas vara våldtäkt, vilket gör att vi även räknar med fall som senare visade sig vara något annat sexualbrott, inget brott alls osv. Vi registrerar också alla enskilda gärningar, inte bara det senaste tillfället eller huvudbrottet. I många andra länder väntar man och sorterar bort många fall från statistiken, för att de inte har valt lika ambitiösa system för att registrera brott och skapa statistik som vi.

Och det är inte bara på våldtäktsområdet som de här skillnaderna märks. På framför allt hela området brott mot person utmärker sig Sverige genom att registreringen av brott är mer extensiv än i flertalet andra länder i Europa. Det är sådant som ligger bakom att det exempelvis registreras tio gånger så många fall av misshandel i Sverige som i Grekland. De svenska siffrorna i statistiken över anmälda brott ser värre ut än i andra länder – och får rättsväsendets prestationer att se sämre ut eftersom det i princip med automatik innebär att lägre andelar brott klaras upp, leder till dom osv.

I stället för att titta på statistiken över anmälda brott – som i alla fall bara visar en del av det faktiska antalet brott – rekommenderar brottsforskare i stället jämförelser mellan länder utifrån stora frågeundersökningar till allmänheten, så kallade offerundersökningar. Just sexualbrott som våldtäkt är i och för sig inte lätt att undersöka genom offerundersökningar, eftersom det handlar om känsliga erfarenheter och för att synen på sexualbrott skiljer sig åt mellan länder.

Men i den offerundersökning som finns som tillåter grundläggande jämförelser mellan nivåer av utsatthet för sexualbrott i tio europeiska länder, ligger inte Sverige högst som i anmälningsstatistiken. Vi ligger inte högst alls. I stället återfinns vi nära medelvärdet, vilket vi för övrigt också gör när det gäller misshandel och hot trots att vi jämfört med andra länder har så många sådana anmälda brott. Att vi inte ligger sämre till än många andra länder innebär förstås inte att läget är bra. Sker det våldtäkter så är nivån för hög.

Brå har under årens lopp tagit fram relativt mycket material om vad man bör tänka på vid tolkningar av siffror från kriminalstatistik, inklusive vid internationella jämförelser. Här intill finns länkar till ett par sådana material.”

De länkar som nämns alldeles i slutet finner du här: http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=12&id=42

Kort tid efter valet så ska regeringen, om nu valet går som regeringen vill, införa det s.k Datalagringsdirektivet. Man har helt enkelt velat undvika debatt före valet och det har visat sig vara en vinnande taktik eftersom debatten också uteblivit. Egentligen konstigt med tanke på att valet handlar om de kommande fyra åren och det här är ett mycket ingripande och kränkande lagförslag som borde diskuteras vitt och brett.

Lagen bygger på ett sedan länge känt EU-direktiv vilket får som konsekvens att vi bara har att rätta in oss i ledet och införa vad som är beslutat. Nästan.

Likt IPRED-lagen ger direktivet medlemsländerna en rätt att, inom de stipulerade ramarna, själva bestämma t.ex hur lång lagringstid man vill ha för uppgifter om skickade sms och då kan lagringstiden vara mellan 6-24 månader. Jag tycker naturligtvis att Sverige ska inta en minimalistisk inställning och alltså välja att lägga sig på den kortaste tiden 6 månader.

Det var terrordåden i Madrid den 25 mars 2004 som ledde till att EU-direktivet om datalagringslagen blev verklighet den 15 mars 2006. En av de mest drivande i frågan var Sveriges dåvarande justitieminister Tomas Bodström.

Bestämmelser om lagring av trafikdata har genomförts eller håller på att genomföras i samtliga EU-länder.

Den lagrade informationen ska svara på frågorna vem som kommunicerar med vem, när, var och med vilken typ av kommunikation det skedde.

Information om innehållet i kommunikationen skall dock inte sparas.

Övriga fakta

Den här informationen skall lagras:

Vid telefoni ska uppgift om följande lagras:

uppringande telefonnummer,

nummer som slagits och nummer till vilka samtalet styrts,

uppgifter om abonnent och registrerad användare,

datum och spårbar tid då kommunikationen påbörjades och avslutades,

den tjänst som använts, samt

slutpunkter.

Vid mobil telefoni ska utöver det som anges under telefoni uppgift om följande lagras:

uppringande parts abonnemangsidentitet och utrustningsidentitet,

uppringd parts abonnemangsidentitet och utrustningsidentitet,

lokaliseringsinformation för kommunikationens början och slut, samt

datum, spårbar tid och lokaliseringsinformation för den första aktiveringen  av en förbetald anonym tjänst.

Vid internettelefoni ska utöver det som anges under telefoni uppgift om följande lagras:

uppringande parts IP-adresser, samt

uppringd parts IP-adresser.

Vid meddelandehantering (t.ex. e-post och SMS) ska uppgift om följande lagras:

avsändarens och mottagarens meddelandeadress,

uppgifter om abonnent och registrerad användare,

datum och spårbar tid för på- och avloggning i meddelandetjänsten,

datum och spårbar tid för avsändande och mottagande av meddelandet, samt

den tjänst som har använts och spårbar tid för användandet.

Vid internetåtkomst ska uppgift om följande lagras:

användarens IP-adresser,

uppgifter om abonnent och registrerad användare,

datum och spårbar tid för på- och avloggning i Internettjänsten,

typen av internetanslutning som använts, samt

slutpunkter.

Vid verksamheter som tillhandahåller kapacitet som ger möjlighet till överföring av IP-paket för att få internetåtkomst ska uppgift om följande lagras:

uppgifter om abonnent,

vilken typ av kapacitet för överföring som har använts och spårbar tid för användandet, samt slutpunkter.

Tyskland var bland de första att implementera EU:s datalagringsdirektiv och sedan dess måste landets teleoperatörer spara information om sina kunders telefonsamtal och e-post i sex månader.

Lagen har dock fått oväntade konsekvenser, visar en undersökning från det tyska forskningsinstitutet Forsa. Redan efter mindre än ett halvår började många tyskar att förändra sina kommunikationsvanor.

Undersökning gjordes i maj 2009 och publicerades i juni. 1 002 personer har deltagit och resultatet visar att 48 procent anser att datalagringen är en nödvändig metod för att bekämpa brott.

Men samtidigt svarar 46 procent att intrånget i privatlivet är alldeles för stort – och mer än hälften av deltagarna svarar att de skulle dra sig för att ringa psykologer, drogavvänjningskliniker eller relationsrådgivare på grund av lagen.

Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.

Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor.

Alexander Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.

– Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

Redan innan direktivet röstades igenom 2006 ställde motståndarna en rad frågor: hur ska lagen implementeras rent tekniskt, vem ska stå för kostnaderna, lever lagen upp till Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna och hur påverkas samhället och allmänheten.

Alla farhågor har besannats. Ingen tog sig tid att svara på de här frågorna. Nu kan det sägas att direktivet var dåligt förberett och ett bra exempel på en dålig lagstiftning.

Lagen, som säger att brottsbekämpande myndigheter enbart ska få tillgång till uppgifterna vid allvarliga brott, har redan börjat missbrukas. Ämnesglidning redan från starten således.

http://www.svd.se/naringsliv/it/datalagring-leder-inte-till-farre-brott_4566715.svd

Så har då den krassa verkligheten åter visat att de teorier som politiker lanserar då de kraftfullt manar till kamp mot än det en än det andra, inte håller i verkligheten.

Jag har tidigare konstaterat att något måste vara riktigt fel eftersom polisen inte löser fler brott än vad de gör trots ett kontinuerligt tillskott av lagar som ska underlätta deras verksamhet och ett aldrig sinande inflöde av ny teknik. Min slutsats då blev densamma som nu och betyder att det inte är fler poliser som behövs utan bättre.

Tomas Bodström, datalagringsdirektivets stolte far, har med uppbådandet av all sin energi i flera år talat om hur absolut avgörande viktigt det är att polisen får tillgång till de uppgifter som kan registreras enligt direktivet. Det skulle bli lättare att både utreda och att få kriminella dömda.

I den utvärdering som EU-kommissionen låtit genomföra konstateras att det inte finns någon kvantitativ data som ger Bodström rätt.

Flera remissinstanser hävdar tvärtom att direktivet varken lett till minskad brottslighet eller högre uppklarningsgrad.

Ett ytterligare problem är hur direktivet kommit att användas. Det sas under debatten som föregick direktivet att uppgifter skulle kunna begäras då det handlar om ”allvarlig brottslighet”. Man ”glömde” dock att definiera vad som avsågs med sådan vilket lämnat fältet öppet och fritt för olika tolkningar.

Om vi tittar på tre jämförbara länder så gjordes i Frankrike över en halv miljon förfrågningar av myndigheter under 2008, i Storbritannien ca. 470000 och i Tyskland bara 13000.

Betyder då detta att den allvarliga brottsligheten i Frankrike och Storbritannien är omkring 40 gånger högre än i Tyskland? Nej, naturligtvis inte men genom avsaknaden av definition av allvarlig brottslighet har dörren lämnats öppen för myndigheter att granska dig på de mest lösa grunder. I Storbritannien använd t.ex uppgifterna i jakten på fildelare.

Allt är alltså som vanligt. När man skapat möjlighet att göra något så kommer den möjligheten, förr eller senare, att utnyttjas fullt ut även om man initialt försäkrar att så inte är fallet. Bland annat därför är de möjligheter att avlyssna som FRA-lagen ger så skrämmande.

Den nu presenterade rapporten utgör ytterligare ett tungt argument för att Sverige borde vägra att införa direktivet.

Såväl den tyska konstitutionsdomstolen som den rumänska har nu förklarat att direktivet står i strid med respektive länders konstitution och att det därför inte kan implementeras i den inhemska lagstiftningen.

I Sverige försöker man istället smyga igenom lagen utan debatt. Vi behöver en författningsdomstol!

Nunc aut nuncuam

Igår kom den rapport om våldtäkter som SD haussat upp i ett par veckors tid nu känns det som och det är med nyfikenhet jag sett fram mot vad de tänkt publicera.

Det var på sitt sätt förspilld nyfikenhet för av det som lät som ett stort, närmast vetenskapligt genomfört analysarbete, syns absolut inget till. Det borde jag ha begripit redan för nästan två veckor sedan då Åkesson ”delredovisade” i Gävle och pratade om 75% våldtäktsmän från Mellanöstern med ett underlag på fem domar.

Det underlag man nu tagit fram har en underbyggnad på 114 domar vilket var och en som har något hum om statistik vet är ett alldeles för litet underlag för att man ska kunna dra en enda slutsats, utom att underlaget är för litet.

Vidare så utelämnas viktig information om att då man läser materialet så ska man ha klart för sig att forskning visar att svenska män har mycket lättare att klara sig undan fällande domar.

SD talar om att en våldtäktsvåg sveper över Sverige. Det är som så mycket annat av vad de påstår rent struntprat vilket Svenska Dagbladets faktakoll visar med all önskvärd tydlighet.

Jag ska inte skriva mer om den här s.k rapporten, den förtjänar inte det. Istället nöjer jag mig med konstaterandet att SD har naturligtvis ingen kampanj mot våldtäkter. SD har en kampanj mot invandrare. Hade man haft en kampanj mot våldtäkter så hade man naturligtvis också talat om den majoritet av dessa som begås av svenska män. Rapporten har, som allt annat som SD gör, ett enda syfte och det är att skuldbelägga, svartmåla och utpeka en särskild grupp som ansvarig för allt som är fel.

Om man hade velat redovisa en sann bild så hade den kunnat se ut ungefär så här:

 Få invandrarmän, födda utomlands, har (veterligen) våldtagit en kvinna i Sverige. 99,8 % av de utrikes födda männen har aldrig misstänkts för sexbrott. Men det är faktiskt så att – av de våldtäkter som anmäls och senare döms – är utrikes födda män överrepresenterade. Till exempel var det 12 irakier som förra året som dömdes för våldtäkt av de 6000 anmälda brotten. 0,2% var irakier, det vet vi säkert. Men de allra flesta som utpekas för våldtäkt är etniska svenskar.

Egentligen vet vi inte så mycket om hur många våldtäkter som begås i Sverige. De flesta anmäls inte alls. Vi vet inte heller vad det är för nationalitet på de våldförande män som inte anmäls. Bilden är dimmig.

Ett ytterligare bekymmer, när vi i SD vill ta krafttag för kvinnors trygghet, är att av alla män som utpekas och anmäls för våldtäkt så är det väldigt få som blir dömda. 5-9% av alla anmälningarna leder till dom och straff. Mer än 90% av utpekade gärningsmän går fria. För det mesta beror det på att utredningarna läggs ned i brist på bevis, som kunde hålla i en rättegång. När ord står mot ord är kvinnans ord mindre värt.

Rent allmänt vet vi att det begås fler våldtäkter bland människor som har låg utbildning, låga inkomster, sociala problem och missbruk. Det gäller både för de kvinnor som våldtas och gärningsmännen. Rent allmänt vet vi att flyktingar och arbetskraftsinvandrare inte sällan har låga inkomster och sociala svårigheter i det nya landet.

Eftersom 99% av alla män, antingen de är födda i Sverige eller i en annan världsdel, inte våldtagit någon – såvitt vi vet – så är stopp för flyktingar ingen effektiv lösning för att få ned brottsligheten. Flyktingar är ju bara en mindre del av utlänningarna i Sverige. De flesta utlänningar är här för att arbeta eller studera.

MEN…

Vi inom SD skiter fullständigt i vad som är sanning och fakta. Vi upprörs in i själen av att några jävla blattar skulle röra våra egna svenska kvinnor. Blotta tanken får oss att se brun-svart och blågult. Därför vill vi göra oss av med utlänningarna, särskilt dom som inte är äkta européer. Dom ska hålla sig borta där dom hör hemma!

Och dom jävla feministerna som jobbat i flera decennier mot kvinnovåld skiter vi i. Dom bara ljuger om oss svenska, rejäla män.

V.S.B.

Ovanstående i kursiv stil hämtat från Jerlerup

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/polisen-slog-till-mot-fildelare_5197069.svd

Antipiratbyrån har i natt, tillsammans med lobbyn och regeringen, eller om det var regeringen och lobbyn,  låtit meddela att eventuella minnen från filmer du sett, böcker du läst och musik du hört, i fortsättningen inte får berättas för andra som ännu icke sett, läst eller hört.

Denna olagliga spridning av upphovsrättsskyddat material kommer även den att fortsättningsvis falla under IPRED-lagen.

Somliga människor har förmågan att på sin biologiska hårddisk lagra ofantliga mängder information och minnen. Då dessa minnen återberättas för andra sker i lagens mening ett olagligt spridande av upphovsrättsskyddat material vilket kan medföra legala åtgärder mot spridaren.

Detta tillägg har under en tid varit i kraft i Danmark och därifrån meddelas att ingen av alla de personer som fått sina bio-hårddiskar beslagtagna, ännu har lämnat in något klagomål mot detta.

Detta visar att konfiskerandet av biologiska hårddiskar i förlängningen stärker den enskildes integritet och ökar hans frihet. I vart fall friheten från tankar på integritet.

Protester mot denna lag har hittills i stort sett endast inkommit från föreningen ”De huvudlösas försvarare.”

Ett litet misstag kan i morse ha begåtts av regeringens arkebuserings och integritetskontrollskyddsgrupp.
 
Vid passerandet av Svea Hovrätts lokaler under nattlig tjänsteutövning upptäcktes en för årstiden tunt klädd kvinna med en våg i ena handen och en ögonbindel för ögonen.

Det är fru Justitias ögonbindel som har gjort henne så tilldragande för avrättningspatruller.

Ögonbindeln fick några av de mer entusiastiska unga kadetterna att dra, den möjligen något förhastade, slutsatsen att det rörde sig om ett av de tilltänkta gryningsoffren som på något sätt var tidig till arkebuseringsytan utanför riksdagshuset.

Ivrig att villfara den vanliga önskan hos gryningsoffren att dö för integritet och demokrati, ville det sig inte bättre än att kvinnan ifråga kom att bli dagens första lyckade dödsskjutning.

En närmare rättsmedicinsk undersökning efter dödsfallet bekräftade att det var fru Justitia som på detta sätt kom att lämna sitt rättsvårdande uppdrag.

Närmast sörjande är Herr Demokrati med sambo frk. Frihet samt hela familjen rättsäkerhet&mänskliga rättigheter.

Begravningen har ägt rum i stillhet. Mest beroende på att de närmast sörjande belagts med munkavle.

Nunc aut nuncuam