Svensk Myndighetskontroll: Straff och straffmätning – slutet

Höll på att glömma bort att avsluta det jag skrev häromdagen om straff, straffmätning och den proportionalitet som Henrik von Sydow skriver om i sin artikel

Detta har beskrivits på ett utmärkt sätt i bloggen http://jheidbrink.wordpress.com/ från vilken jag hämtat mycket av nedanstående.

Om ett straff ska vara ”proportionerligt” måste vi först avgöra vad som är proportionerligt och därför måste brottet åsättas någon sorts värde i förhållande till andra brott. Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen eller ett på axeln? Hur mäter man och jämför straffvärde mellan att bli attackerad av en man med yxa och en man med ett baseballträ?

Hur står dessa i förhållande till en våldtäkt?

Straff har inget med själva brottet att göra. Straff är en reaktion på brottet och den reaktionen måste vägas mot andra reaktioner på andra brott vilket innebär en rangordning av brotten och kan vi inte det så får vi heller aldrig proportion i straffen. Jämför de olika exempel på brott med tillhörande frågeställningar som jag skrev i det tidigare inlägget så ser man svårigheterna i att göra detta.

Vem kan för övrigt ange punkten där ett straff är hårt nog? När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Eller ett mord? Svaret är aldrig. Vilket straff skulle kunna vara det för att förstöra andras liv? 25-30 år? Livstid? Dödsstraff? Vi når aldrig slutpunkten och just därför är ropen på hårdare straff så onödiga.

Det är hög tid att fundera på straffets syfte. Varför straffar vi? Vad vill vi uppnå? Idag har vi definierat det i delar som att själva frihetsberövandet utgör den straffande delen. Straffet ska också innebära att den straffade förhindras att begå nya brott under strafftiden och så det som anges som Kriminalvårdens viktigaste uppgift nämligen att utforma straffet så att den straffade inte återfaller i brott efter straffets slut.

De som ropar på längre straff och hårdare tag har hämndtanken som huvudmotiv och bortser helt eller delvis från tanken på vård och återanpassning i syfte att förhindra återfall. Detta är enligt min uppfattning oerhört kortsynt. Det kan möjligen bero på att brösttonerna i det här avseendet hörs som allra högst när det handlar om massmedialt uppmärksammade grova brott och känslor får styra.

Varje realistisk politik måste ändå gå ut på att forma en straffande modell som innebär att den som straffas inte ska göra det för resten av livet utan ska kunna återkomma och ta en plats i samhället igen. Släpper vi den grundtanken för att övergå till längre straff med mindre innehåll i rehabiliterande riktning så garanterar jag att antalet brott och antalet kriminella kommer att öka närmast explosionsartat.

Jag tror, precis som visats genom forskning, att mer saklig och faktaunderbyggd diskussion i ämnet kan öka kunskapsnivån och därigenom minska benägenheten att tro att hårdare straff är lösningen på kriminalitet. Det styrks av den forskning som finns och som jag även redovisade i mitt förra inlägg och som sammanfattas i dessa fyra punkter.

Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Problemet med von Sydows argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.

Slutligen är våra resurser begränsade och skall räcka, inte bara till fängelser, utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat. De som vill ha hårdare straff måste åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av signal från samhället som inte tycks tjäna något annat syfte än att tysta en del av befolkningen som kräver hårdare straff. Det ekonomiska argumentet må inte vara avgörande, men det bör bemötas.