Svensk Myndighetskontroll: Brott o straff del 10

Brott&Straff – en liten artikelserie i ett

omdebatterat ämne del 10

För alla intagna kommer till slut den dag då det är dags att återvända till friheten och för många innebär detta dels en stor glädje och lättnad men dels också en hel del ångest. En majoritet av de som friges har en ambition att i fortsättningen undvika brott, poliser, häkten, åklagare, rättegångar och nya straff.

Tråkigt nog är också en majoritet dåligt rustade för ett hederligt liv i frihet. Det som är fundamentet för de allra flesta av oss, d.v.s positiva nätverk, en bostad och ett arbete är också ofta sådant som saknas för den frigivne.

Lägg sedan till att han/hon ofta har ett långvarigt missbruk bakom sig och i ca. 60% av fallen lider också den frigivne av ADHD med allt vad det innebär av bl.a koncentrationssvårigheter så inser vi snart att risken för återfall är betydande.

Frivården, som i normalfallet har hand om den övervakning som ska ske efter frigivning är ett skämt. Där finns överhuvudtaget inga resurser att stötta den frigivne med utan verksamheten begränsas till ett kort samtal då och då.

En frivårdsinspektör jag talat med uttryckte det som att samtalen utgör stöd och kontroll, men det måste vederbörande ha fått lära sig att säga på en kurs eller motsvarande, för i verkliga livet klingar orden helt tomma. Frivårdens arbete med frigivna måste därför starkt ifrågasättas och som jag ser det finns det bara två vägar att gå.

Antingen så lägger man ner denna del av frivården eller så tillför man resurser. Som det fungerar idag är det enbart ett stort slöseri med skattemedel.

”Det är märkligt att det ska vara lättare att klyva en atom än att spränga fördomar” sa en gång Albert Einstein och fördomar är just vad som ofta möter den intagne då han friges.

En fråga vi absolut måste ställa oss i det här sammanhanget är om tesen ”en gång kriminell alltid kriminell” är den som ska gälla eller om vi ska arbeta för en annan syn på tidigare straffade?

Samtidigt som vi under de senaste åren gjort det allt svårare för tidigare dömda att komma tillbaka till samhället har vi också ökat kravet på att så skall ske och ve den som misslyckas för nu finns förslag om längre strafftider generellt och alldeles särskilt för tidigare dömda.

Kriminalvården försöker nog efter sin förmåga att bistå under den tid den dömde är intagen i anstalt och otaliga är de vittnesmål om hur fångar som gått igenom det ena eller andra påverkansprogrammet strålat av vilja och ambition att ändra sin livsföring då de friges.

Av en del, inte så många men ändå, entusiastiska kontaktmän har de fått höra uppmuntrande tillrop som alla går ut på att det visst är möjligt om bara viljan finns!!

Medan detta pågår inne i anstalterna så har samhället utanför gjort en hel del för att försvåra och vid sidan av att det är närmast hopplöst för den som friges att få en egen bostad så är de alltmer ökande kraven på registerutdrag ur straffregistret en faktor som effektivt stänger arbetsplats efter arbetsplats för den som frigivits.

Som exempel på detta har patientsäkerhetsutredningen föreslagit att en ny lag införs som gör det obligatoriskt för vårdgivare att kontrollera vårdpersonalen i belastningsregistret.

Denna kontroll har införts på fler och fler arbetsplatser och utgör för den frigivne ett effektivt stopp vad gäller möjligheter till arbete. Den besvikelse och frustration detta måste innebära för många borde var och en som har ett uns empati kunna förstå.

Så efter en tid har vi följaktligen en tidigare intagen, numera frigiven, som 
utan bostad och arbete och med ett tilltagande hat mot det samhälle som 
han anser förvägrar honom möjligheten att komma tillbaka, ska fortsätta 
att leva ett liv utan kriminalitet och droger. 
Inte alls underligt att så många återfaller!

”Dom får väl jobba som alla andra” ”Det är väl bara att ta sig själv i kragen och skaffa ett hederligt arbete”

Ovanstående är vanligt förekommande uttryck bland de som är mest högljudda då det gäller kriminalvårdsdebatten. Samtidigt brukar just dessa personer vara de som också är för den sorts förslag som nu patientsäkerhetsutredningen föreslår. Den logik som detta speglar är för mig obegriplig.

Men någonstans måste det ju få ta slut.

Är jag verkligen att betrakta som kriminell om jag gjort mig skyldig till stöld och förargelseväckande beteende för tjugo år sedan och då fick avtjäna ett tre månaders fängelsestraff?

Konsekvenser kan det få även för andra än den direkt drabbade och följande berättelse ur det verkliga livet har jag tidigare berättat om men jag tycker den är så talande att den får komma med igen.

Jag känner personligen till ett ärende från Västerås för tre-fyra år sedan där en rullstolsbunden kvinna beviljats personlig assistens och förespeglats att hon själv skulle kunna välja vem/vilka som skulle få jobbet.

En mycket god vän till henne sedan många år och en man som hon var 100% säker på och litade på, förklarade sig beredd att söka jobbet via kommunen som praxis var.

Att han var dömd för ekobrott tidigare var ingen nyhet för kvinnan som behövde hjälp. Det viktigaste för henne var naturligtvis att det var någon hon kunde vara bekväm med i alla situationer inklusive de mest intima vid toalettbesök och dusch etc.

Den gode vännen sökte arbetet på sedvanligt sätt men i normalfallet så frångår man i denna situation gängse anställningsförfarande, lyssnar till brukaren och låter den person hon själv vill ha få anställningen. Nu blev det istället blankt avslag med hänvisning till att personen ifråga var dömd tidigare.

Detta innebär att kommunens kunskap om den sökande, som begränsas till deras kunskap om en gammal dom, övertrumfar och slår ut vad brukaren önskar. Den person som alltså i detta fall har oändligt mycket mer kunskap om vad den som söker är för sorts människa.

Inte förvånar det mig att många, då de råkat ut för liknande saker, helt enkelt ger upp och återgår till det kriminella livet och detta är en stor förlust både för den enskilde och för samhället.

Det visar sig alltför ofta att vad som sagts under anstaltens programtid och att vad den entusiastiske kursledaren optimistiskt förespeglat, brutalt slås sönder då den tidigare intagne konfronteras med det stigmata som en dom innebär.

När är man egentligen att betrakta som icke-kriminell igen efter en dom?

Aldrig?