Dagsarkiv: 18 december, 2008

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4023498.ab

Ett nytt genidrag från regeringen. Klart att unga som blir inlåsta med likasinnade under en längre tid blir mycket bättre anpassade till samhället än de som bara låses in för en kortare tid.

Se nu till att också skärpa straffskalan ordentligt för fildelning så kan hundratusentals ungdomar få ta del av den visdom som regeringen sprider!!

Det vore synnerligen intressant att ta del av den forskning som man stöder sig på när man föreslår straffskärpningar för ungdomar. Självklart så har regeringen funnit tunga belägg för att detta är ”den enda vägen.”

Själv har jag t.ex läst Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) vid Socialstyrelsens rapport. IMS fick 2007 i uppdrag av socialdepartementet att sammanställa kunskap om verkningsfulla behandlingsmetoder
som kan användas i socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare.

Den visar bl.a att program som syftar till att avskräcka ungdomar från att begå brott (s.k. (”Scared straight”) genom studiebesök på kriminalvårdsanstalt eller dylikt har visat sig öka risken för fortsatt kriminalitet.

Annan forskning som jag tagit del av visar att längre straff skapar mer förhärdade brottslingar men det är väl som med FRA frågan så att ingen har begripit något…. Jag uppmanar annars Beatrice Ask att visa den forskning som regeringen haft som grund och som gör att de tror att längre straff ska vara verksamt!

Samtidigt så påminner jag åter Beatrice Ask om följande tal som hon höll 080909 i samband med  en europarådskonferens om barns rättigheter:

”I cannot stress enough the importance of basing all policy decisions on scientific studies and evaluations. Our work must be based on research that shows short and long term consequences for the child and for the society as a whole. It is not enough to make educated guesses where children are concerned: Policy decisions, as well as rules and methods used by the authorities, need to be based on scientific knowledge where possible. We need to be absolutely clear over the effects that different policies, rules and methods have on both the child and the judicial procedure.”

Det visar sig ännu en gång vara så att den här regeringen säger ett och gör nåt annat.

För övrigt så hänvisar jag till tidigare inlägg i bloggen som det jag skrev 15/10 med rubrik ”Som man ropar får man svar” samt  min serie om Brott o Straff i tio delar här på bloggen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4017203.ab

Den här sortens nyhet läser vi alltför ofta. Trots detta så står våra politiker och berättar för oss hur otroligt säkra t.ex FRA:s register är eller hur fantastiskt säkert det är att lagra ett års uppgifter enligt det nya datalagringsdirektivet.

Dom kunde lika gärna stå och berätta om lilla Rödluvan……..

Brott&Straff – en liten artikelserie i ett

omdebatterat ämne del 10

För alla intagna kommer till slut den dag då det är dags att återvända till friheten och för många innebär detta dels en stor glädje och lättnad men dels också en hel del ångest. En majoritet av de som friges har en ambition att i fortsättningen undvika brott, poliser, häkten, åklagare, rättegångar och nya straff.

Tråkigt nog är också en majoritet dåligt rustade för ett hederligt liv i frihet. Det som är fundamentet för de allra flesta av oss, d.v.s positiva nätverk, en bostad och ett arbete är också ofta sådant som saknas för den frigivne.

Lägg sedan till att han/hon ofta har ett långvarigt missbruk bakom sig och i ca. 60% av fallen lider också den frigivne av ADHD med allt vad det innebär av bl.a koncentrationssvårigheter så inser vi snart att risken för återfall är betydande.

Frivården, som i normalfallet har hand om den övervakning som ska ske efter frigivning är ett skämt. Där finns överhuvudtaget inga resurser att stötta den frigivne med utan verksamheten begränsas till ett kort samtal då och då.

En frivårdsinspektör jag talat med uttryckte det som att samtalen utgör stöd och kontroll, men det måste vederbörande ha fått lära sig att säga på en kurs eller motsvarande, för i verkliga livet klingar orden helt tomma. Frivårdens arbete med frigivna måste därför starkt ifrågasättas och som jag ser det finns det bara två vägar att gå.

Antingen så lägger man ner denna del av frivården eller så tillför man resurser. Som det fungerar idag är det enbart ett stort slöseri med skattemedel.

”Det är märkligt att det ska vara lättare att klyva en atom än att spränga fördomar” sa en gång Albert Einstein och fördomar är just vad som ofta möter den intagne då han friges.

En fråga vi absolut måste ställa oss i det här sammanhanget är om tesen ”en gång kriminell alltid kriminell” är den som ska gälla eller om vi ska arbeta för en annan syn på tidigare straffade?

Samtidigt som vi under de senaste åren gjort det allt svårare för tidigare dömda att komma tillbaka till samhället har vi också ökat kravet på att så skall ske och ve den som misslyckas för nu finns förslag om längre strafftider generellt och alldeles särskilt för tidigare dömda.

Kriminalvården försöker nog efter sin förmåga att bistå under den tid den dömde är intagen i anstalt och otaliga är de vittnesmål om hur fångar som gått igenom det ena eller andra påverkansprogrammet strålat av vilja och ambition att ändra sin livsföring då de friges.

Av en del, inte så många men ändå, entusiastiska kontaktmän har de fått höra uppmuntrande tillrop som alla går ut på att det visst är möjligt om bara viljan finns!!

Medan detta pågår inne i anstalterna så har samhället utanför gjort en hel del för att försvåra och vid sidan av att det är närmast hopplöst för den som friges att få en egen bostad så är de alltmer ökande kraven på registerutdrag ur straffregistret en faktor som effektivt stänger arbetsplats efter arbetsplats för den som frigivits.

Som exempel på detta har patientsäkerhetsutredningen föreslagit att en ny lag införs som gör det obligatoriskt för vårdgivare att kontrollera vårdpersonalen i belastningsregistret.

Denna kontroll har införts på fler och fler arbetsplatser och utgör för den frigivne ett effektivt stopp vad gäller möjligheter till arbete. Den besvikelse och frustration detta måste innebära för många borde var och en som har ett uns empati kunna förstå.

Så efter en tid har vi följaktligen en tidigare intagen, numera frigiven, som 
utan bostad och arbete och med ett tilltagande hat mot det samhälle som 
han anser förvägrar honom möjligheten att komma tillbaka, ska fortsätta 
att leva ett liv utan kriminalitet och droger. 
Inte alls underligt att så många återfaller!

”Dom får väl jobba som alla andra” ”Det är väl bara att ta sig själv i kragen och skaffa ett hederligt arbete”

Ovanstående är vanligt förekommande uttryck bland de som är mest högljudda då det gäller kriminalvårdsdebatten. Samtidigt brukar just dessa personer vara de som också är för den sorts förslag som nu patientsäkerhetsutredningen föreslår. Den logik som detta speglar är för mig obegriplig.

Men någonstans måste det ju få ta slut.

Är jag verkligen att betrakta som kriminell om jag gjort mig skyldig till stöld och förargelseväckande beteende för tjugo år sedan och då fick avtjäna ett tre månaders fängelsestraff?

Konsekvenser kan det få även för andra än den direkt drabbade och följande berättelse ur det verkliga livet har jag tidigare berättat om men jag tycker den är så talande att den får komma med igen.

Jag känner personligen till ett ärende från Västerås för tre-fyra år sedan där en rullstolsbunden kvinna beviljats personlig assistens och förespeglats att hon själv skulle kunna välja vem/vilka som skulle få jobbet.

En mycket god vän till henne sedan många år och en man som hon var 100% säker på och litade på, förklarade sig beredd att söka jobbet via kommunen som praxis var.

Att han var dömd för ekobrott tidigare var ingen nyhet för kvinnan som behövde hjälp. Det viktigaste för henne var naturligtvis att det var någon hon kunde vara bekväm med i alla situationer inklusive de mest intima vid toalettbesök och dusch etc.

Den gode vännen sökte arbetet på sedvanligt sätt men i normalfallet så frångår man i denna situation gängse anställningsförfarande, lyssnar till brukaren och låter den person hon själv vill ha få anställningen. Nu blev det istället blankt avslag med hänvisning till att personen ifråga var dömd tidigare.

Detta innebär att kommunens kunskap om den sökande, som begränsas till deras kunskap om en gammal dom, övertrumfar och slår ut vad brukaren önskar. Den person som alltså i detta fall har oändligt mycket mer kunskap om vad den som söker är för sorts människa.

Inte förvånar det mig att många, då de råkat ut för liknande saker, helt enkelt ger upp och återgår till det kriminella livet och detta är en stor förlust både för den enskilde och för samhället.

Det visar sig alltför ofta att vad som sagts under anstaltens programtid och att vad den entusiastiske kursledaren optimistiskt förespeglat, brutalt slås sönder då den tidigare intagne konfronteras med det stigmata som en dom innebär.

När är man egentligen att betrakta som icke-kriminell igen efter en dom?

Aldrig?

Nedan följer den replikväxling om eutanasi som 081217 förekom i Siewert Öholms blogg. Först ett svar från Siewert och därefter mitt svar på det.

”Jag tillskriver inte dig personligen några egenskaper alls, men däremot menar jag att de tankar dödshjälpsassistenterna förfäktar leder till ett samhälle i barbari.

Det handlar inte ytterst om din privata empatiförmåga. Många före dig har kunna skilja på privat empati och offentligt sanktionerad barbari.

Assisterade självmord välter hela samhället bort från humanism och respekt för människoliv. Holland får aldrig bli en svensk förebild.”

”Tack för Ditt svar Siewert.

Läs gärna det jag skrev i min blogg den 13/10 i år i denna fråga.

Där finner du också en sammanfattning av ”Mats sista resa” som handlar om en MS sjuk man som vid 47 års ålder väljer den möjlighet som står till buds i bl.a Schweiz att få läkarassisterad hjälp till självmord.

Jag var djupt rörd efter att ha läst om Mats och Dina ord om fascism och barbari går överhuvudtaget inte att förena med den berättelse om mod, livsglädje och styrka som berättelsen om Mats utgör.

Läs och kommentera den gärna och om Du kan får Du gärna också försöka förklara på vilket sätt Du menar att Mats gör fel när han själv, utifrån sin livssituation, fattar det beslut han gör.

För min del, som Du förstått, så är Mats val just Mats val och ingen annans och det är det valet jag själv skulle vilja kunna göra här hemma i Sverige istället för att tvingas iväg till en klinik utomlands.

Adressen till min blogg är:

http://blogg.aftonbladet.se/21909 och Du hittar vad jag här refererat till om Du söker rätt på vad jag skrev 081013.