Svensk Myndighetskontroll: Vem har rätten till Din död?

Klockan två på eftermiddagen

dödförklaras Mats

Ångesten ligger tung över det lilla sällskapet som sitter på Hotell Intercontinental. Glädjen från i går kväll har bytts till nervositet och oro. Oro inför hur vi ska hantera det vi har framför oss.

Rickard svettas och är irriterad. Han får inte ordning på packningen. Det är Rickard som hjälpt Mats komma upp och ner i sängen, burit honom till toaletten, matat honom. I tre dygn har han kämpat med sina känslor. Nu orkar han snart inte längre.

Den enda av oss som är lugn är Mats.

Snart sitter vi i en svart Mercedes på väg genom stan. Tio minuter senare svänger vi in på idylliska Gertrudstraße där bilen stannar framför nr 84, ett grått hyreshus i sten.

Vi möts av en leende, vänlig man i 45-årsålden som presenterar sig som Mr Reutlinger, representant från Dignitas. Han hjälper oss in i hissen, vidare upp till fjärde våningen och in i en liten lägenhet.

Det här är så långt ifrån klinikkänsla man kan komma. Ett litet pentry rakt fram och till vänster ett spartanskt inrett rum på max 15 kvadratmeter. Golvet är slitet, billiga tavlor på väggarna. Ett furubord med fyra stolar står längs väggen, på bordet en grön duk, ett fat med kakor och en ask pappersnäsdukar. Intill fönstret i andra ändan av rummet står en smal säng, bäddad med gula lakan.

På bokhyllan intill har någon lagt en hög med cd-skivor – Paganini, Beethoven, Mozart, Vivaldi. Men ingen cd-spelare. I pentryt står ett vattenelement och droppar.

Det är svårt att förhålla sig till det faktum att i det här lilla rummet har hundratals människor valt att dö de senaste åren. Så anspråkslöst, så trist, så själlöst. Min egen instinkt är att fly härifrån så fort som möjligt. Mats däremot verkar inte bry sig det minsta, där han sitter och väntar på en kopp kaffe.

Jag sätter på vår bandspelare och hör Jimi Hendrix ta de första ackorden till ”Hear My Train A Coming”. När kaffet kommit på bordet sätter sig mannen från Dignitas ned och förklarar hela proceduren.

Han läser ur sina papper och visar var Mats ska skriva under. Det är juridiska dokument där Mats intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk, att ingen tvingat honom att begå självmord. Han frågar om Mats vill obduceras. Mats skakar på huvudet.

På bordet brinner ett värmeljus, klockan i köket har passerat tolv och Jimi Hendrix har ersatts av Metallica som spelar ”Nothing Else Matters”. Mannen pratar helt odramatiskt om det som ska hända.

– När du har dött ringer jag myndigheterna. Det kommer en läkare och några poliser till lägenheten och ställer frågor till mig om hur det hela har gått till, om du har druckit vätskan själv och om det är du som skrivit under alla handlingar.

Mats nickar och får hjälp att tända en cigarett. Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” hörs i bakgrunden och halvvägs in i låten känner jag att min egen ångest håller på att övergå i panik. Jag böjer mig fram, tar ett hårt tag om Mats ben:

– Krysset, du behöver inte göra det här. Vi kan åka härifrån. Vi kan åka hem igen.

Han ser på mig med stadig blick, skakar på huvudet.
– Det är lugnt. Det är detta jag vill.
Det är då jag inser att hans beslut är oåterkalleligt. Jag inser också att så länge vi är fullt friska kommer vi aldrig att kunna förstå hur någon kan vara så bergfast övertygad om att ta sitt liv.

Klockan har nu passerat ett. Rickard lyfter över Mats från rullstolen till sängen. Mr Reutlinger hämtar glaset med det dödliga sömnmedlet. Han ställer sig intill sängen och säger en sista gång:

– Om du dricker detta kommer du att dö. Om du inte vill dö måste du säga till, så avslutar jag hela processen och du kan åka härifrån.
– Shoot, säger Mats och för sugröret till sin mun, i tre klunkar får han i sig vätskan.
– Ha en trevlig resa, säger Mr Reutlinger.

AC/DC spelar ”Hells Bells”. Rickard sitter intill sängen och håller Mats i handen.
– Tack Mats. Tack för att jag har fått vara din vän. Tack för alla underbara, goda år vi har fått tillsammans.

Han pratar tyst, orden klumpar sig i halsen. Tårarna rinner och han kramar Mats hand. Vänskapsbanden mellan dem känns så täta att det nästan går att ta på dem.

Jag står bakom sängen. För fem minuter sedan drack vi kaffe tillsammans. Nu ligger han framför mig och dör. Plötsligt drabbas jag av en våldsam längtan efter att få krama mina barn.

Mats gäspar stort och hör Rickard säga:
– Vi ses i Valhalla.
– Men du behöver inte ha bråttom, svarar Mats.

Nu är det omöjligt för honom att hålla sig vaken längre. Snart hörs ljudliga snarkningar i rummet, snarkningar som efter en stund övergår i djup, djup sömn.

Musiken tystnar. För ett ögonblick är det alldeles tyst i rummet. När jag börjar ta in omvärlden igen hör jag bruset från motorvägen en kilometer bort.
– Han har slutat andas. Men jag känner fortfarande hans puls svagt, viskar Rickard.

Strax efter klockan två på eftermiddagen, torsdagen den 23 november 2006 dödförklaras Mats Anders Vincent Persson. Han blev 47 år. Bland oss som kände honom kommer han att bli ihågkommen som vännen som älskade livet – men som vägrade fråntas rätten att bestämma över sin egen död.

En vecka senare ringer jag Benny för att fråga hur han mår.
– Jag är så himla glad för Mats skull. Så glad att det blev en rolig resa, att han fick skratta och umgås med gamla kompisar. Och att han fick somna in lugnt och stilla.

Vanligtvis är han sparsam med känslor, men nu berättar han. Om den svåra tiden efter avskedet.
– Värst var det på torsdagen. Jag visste ju inte vilken tid det skulle ske. Jag hade ont i magen hela dagen. Och hunden ylade, det brukar han ju aldrig göra. Men strax efter klockan två på eftermiddagen släppte det. Till och med hunden tystnade.

(fakta&argument för o mot följer)