Dagsarkiv: 6 augusti, 2008

Tessie: Hur kan du som chef berätta om sådant som är hemligstämplat (förhindrandet av politisk mord) och samtidigt anmäla en bloggare för brott mot sekretesslagen.

Ingvar Åkesson: De uppgifter av rätt allmän karaktär som jag har lämnat eller bekräftat i medierna har inte varit sekretessbelagda. Min anmälan av bloggen gällde publiceringen av en sekretessbelagd rapport.

Karln ljuger!

När flera av varandra oberoende parter begärde att få ta del av de handlingar Åkesson hänvisade till i samband med att han lät publicera några ärenden som han menade visade FRA:s duktighet, gavs besked om att dessa var hemligstämplade.

Beslutet att inte lämna ut handlingarna, är enligt uppgift, överklagat.

Karln ljuger och det säger en del om hans trovärdighet för övrigt…..

Har tagit del av en del debattinlägg med anledning av Pride festivalen och en del av dom gör mig mörkrädd.

Personligen struntar jag fullständigt i vad andra gör i sina sovrum (eller för den delen i köket, båten, på stranden…..) men det tycks vara ett ämne som sannerligen engagerar folk.

Så jag kom att tänka på några aforismer kring moral o sex och letade sen upp ett par till. Tycker om den sorts koncentrerade levnadsvisdom som sådana ofta förmedlar!

Den moraliska indignationen har i nittionio fall av hundra ingen annan orsak än avund.

Vi säger att de människor vilkas sinnen är annorlunda beskaffade än vårt eget är farliga och vi kallar dem omoraliska som inte hyllar vår moral.

Lätt på foten kallar man en kvinna som har samma moral som en man.

Moralens väktare är aldrig bekymrade för sig själva, utan bara för andra.

Det är skamligt att det finns en moral för män och en annan för kvinnor. Jag tycker inte att det skall finnas någon moral alls.

Det kallas omoraliskt när andra gör det man själv har lust att göra.

Jag tycker inte sex är någon bra anledning att gifta sig. Jag menar, om man bara behöver lite mjölk, varför köpa en hel ko.

Oskuld kan botas om den upptäcks tidigt.

Vem är promiskuiös? I regel den som ägnar sig mer åt sex än du.

Får man utsätta sina läsare för ett moraliskt dilemma så här dags? Det måste väl gå bra med tanke på att man behöver ju inte varken läsa eller fundera på detta om man inte vill…*L*

För mig har alltid rättsliga principer varit viktiga och jag tänker då på sådant som att alla ska behandlas lika utifrån ett juridiskt perspektiv.

Stat och myndigheter har precis lika stor skyldighet som enskilda att följa de lagar och regler som finns. På ett lite djupare moraliskt plan kanske t.o.m större skyldighet i egenskap av att föregå med någon sorts efterföljansvärt exempel.

Det finns inget som får mig att reagera starkare än när jag ser hur någon som är mycket större, tyngre och resursstarkare använder detta för att trycka ner någon annan som har sämre förutsättningar. Det blir en sorts utmaning mot hela mitt rättspatos. Det gäller hela skalan från skolgårdsmobbing där den store gossen slår den mindre vidare till ordningsvakter och poliser som i kraft av sitt ämbete och sin uniform använder dessa som rena maktmedel.

Tjänstemän på socialkontor och försäkringskassor som nyttjar sin tjänsteställning, och i vart fall förmodade kompetens, till att trycka ner dom som i en utsatt situation söker samhällets hjälp och stöd. Kriminalvårdtjänstemän som inte förstår att de är just tjänstemän och har ansvar som tjänstemän.

Listan kan göras lång ända upp till att en stat/regering missbrukar sin maktposition i syfte att på så sätt komma åt en enskild.

Jag hyllar också principen om oskuldspresumtion, d.v.s att var och en är oskyldig intill dess att det finns en av domstol avkunnad lagakraftvunnen dom.

Alla,utan undantag och oavsett vilket brott de har begått, har rätt till ett kompetent försvar. Jag menar också att alldeles oavsett brott så har sedan kriminalvården en skyldighet att behandla alla sina intagna lika.

Det finns bara en kriminalvårdslag och den omfattar alla som undergår kriminalvård i en eller annan form. Det är ungefär här jag själv nu plötsligt har fått problem. Det är fint med principer och nu ska bestämt någon av mina prövas och som en kort bakgrund ska jag berätta att jag yrkesmässigt har en del klienter som sitter på olika anstalter för olika typer av brott.

I egenskap av ombud kan jag t.ex företräda dom i olika konflikter med kriminalvården, vara behjälplig med sådant på utsidan som kan inträffa under verkställigheten och även biträda vid t.ex olika begäran om omprövning, överklaganden i förvaltningsdomstol etc. etc.

Förra veckan blev jag kontaktad brevledes av en intagen någonstans i Sverige som på något sätt hört talas om vad jag sysslar med. Vederbörande satt då isolerad med de särskilda svårigheter det medför. Han hade dessutom en berättelse kring det han vill ha hjälp med som jag känner igen nästan alltför väl och som då handlar om att kriminalvården i strid med gällande bestämmelser nekar intagna det ena eller det andra som de enligt lag har rätt till.

Nu får ni ursäkta om jag uttrycker mig lite luddigt övergripande men det handlar naturligtvis om att skydda en identitet.

Vad är då det moraliska dilemma jag ställts inför?

Jag har nu tagit reda på mer om den här personen, vilket jag alltid gör innan jag definitivt åtar mig något.

Min uppfattning är, som jag skrev ovan, att alla oavsett brott skall behandlas lika i anstalterna där de avtjänar sina straff och jag blir förbannad när jag ser att så inte sker utan att vissa vårdare, ibland enskilda och ibland med stöd uppifrån, genomför någon sorts egen extra bestraffning av den intagne.

Utifrån de handlingar jag tagit del av så törs jag också säga att så är definitivt fallet i detta ärende och det borde följaktligen göra mig lika förbannad som vanligt. Men det gör det inte.

Inte efter det att jag tog reda på vem det var och vad han är dömd för och det handlar om ett vidrigt brott, så vidrigt att jag inte tänker gå närmare in på det här, utan ni får tro mig helt enkelt.

Så nu står jag där och har å ena sidan kvar de principer jag hyllar och som jag vet är nödvändiga för ett fungerande, något så när humanistiskt samhälle och å andra sidan den intensiva avsky jag känner på ett personligt plan. Ställda mot varandra ska jag så fatta ett beslut om hur jag ska göra.

Ska jag, i enlighet med mina rättsprinciper, vara honom behjälplig eller ska jag, för att slippa bilderna jag får i huvudet, säga nej till uppdraget?

Där, mina vänner, har ni mitt nattdilemma. Kloka synpunkter är alltid välkomna!